Press

Recensioner och artiklar 2017 – Romeo & Julia (I Capuleti e i Montecchi)

"I sommar har turen kommit till Vincenzo Bellini, den store belcantotonsättaren tillsammans med Gioacchino Rossini och Gaetano Donizetti. Men inte med de ofta spelade ”Puritanerna” ”Sömngångerskan” eller ”Norma” utan ”Romeo och Julia” med originaltiteln ”I Capuleti e i Montecchi” efter de båda rivaliserande fiendesläkterna på 1200-talet.

Urpremiären på Teatro La Fenice i Venedig 1830 blev en stor succé och den spred sig snabbt i operavärlden. Svensk premiär i Malmö 1837. Efter 1860 var den bortglömd i hundra år men återupptogs på 1960-talet av Claudio Abbado och förekommer numera, dock alltför sparsamt, på våra breddgrader.

Bellinis Romeo och Julia bygger inte på Shakespeare utan på en tidigare källa, men berättelsen är den samma, om kärlek som slutar i tragedi på grund av två ätters oförsonlighet.

Leena Malkki har inte valt rollen som Giulietta (Julia) utan den som Romeo, vilken Bellini skrev för en kvinnoröst. Hon genomför den med en intensitet och ett engagemenag som bara strömmar upp ur djupet. Också övriga sångsolister är väl skickade för sina roller. Dmitriy Li, fäktmästaren och operasångaren från Uzbekistan som etablerat sig i Sverige, är stram och auktoritär som Capellio, capuleternas oförsonlige ledare, som vill gifta bort Giulietta med Tebaldo, gestaltad av Marcus Birgersson. Emil Lundqvist porträtterar läkaren Lorenzo som söker hjälpa de båda älskande. Hanna Wåhlin som Giulietta är en mycket levande ungflickspartner till sin Romeo.

Verket har i den här kammarversionen förkortats obetydligt. Man har inga körer och orkestern består den här gången av en enda pianist, den unga Ilpha Kozhabekova, mycket alert i gammal fin rysk tradition. Särskilt njöt jag av de återkommande soloinslagen mellan scenerna i denna opera.

Agerande mellan de fem sångsolisterna fungerade smidigt i regi av Per Svensson, som också svarade för en stram, rak ändamålsenlig scenografi och en behagligt diskret ljussättning. Dräkterna av Maria Tapper är smakfullt klassiska.

Belcanton flödade över alla bräddar i Stenladan vid Torups slott i Svedala kommun!"

Kjell A. Johansson

Kristianstadbladet / Ystads Allehanda 

(2016-07-31)

Operafabriken räds inte de tuffa ariorna

http://www.kristianstadsbladet.se/noje/helgjuten-bellini-pa-torups-slott/

Sydsvenskan (2016-08-12)

Färdigprutad klassiker fungerar

förvånansvärt bra

https://www.sydsvenskan.se/2017-07-23/fardigprutad-klassiker-fungerar-forvanansvart-bra

"Skånes operaliv blommar om sommaren, också. Turnékärrorna rullar under längre eller kortare perioder, belysta av knapphetens kalla stjärna. Den konstnärliga ekonomins villkor kan illustreras med en formulering från Johan Ludvig Runebergs epos ”Älgskyttarna”: ”Mycket prutades ej, dock hälften prutades genast”. Ingen producent räds de storslagna, krävande mästerverken. Dessa gestaltas sparsmakat, för att uttrycka saken diskret. Scenografin bör vara hopfällbar, kostymerna billiga att framställa, körerna kan stanna hemma och orkester är det inte tal om. Ändå fungerar det ofta förvånansvärt bra.

I Bellinis variant av Romeo-och-Julia-motivet får teamet lita på att intrigens grunddrag är bekanta, även om Shakespeare inte har ordet. Man sjunger på originalspråket, italienska. Fordringarna på sångarna kan inte prutas bort. Bellini litade för sin del inte på de tenorer som fanns till hands i Venezia, han lade Romeos roll i halsen på en sopran. (Kastrater hade kommit ur modet, men ”byxroller” gick an.)

Operafabrikens premiärpublik, van att avvara visuella stimuli, kunde gläjda sig åt två kvalificerade, bärande sopraner. Leena Malkki presenterade sin dramatiska skärpa och sin aktningsvärda röstvolym som Romeo, medan Hanna Wåhlin som Giulietta övertygade både i fråga om lyrisk finess och i sitt känsloutspel. Rollistans herrar fick hålla till godo med mindre lyskraftiga uppgifter i Per Erik Svenssons renskalade, strama inscenering. Giuliettas dystra fader, Dmitry Li, var som huggen i sten medan Lorenzo, här livläkare, i Emil Lundqvists formgivning bjöd på scenisk närvaro och nobel barytonklang; Giuliettas tilltänkte brudgum, Marcus Birgersson, bidrog prydligt med ensemblens tenorstämma, som dock behöver stabiliseras i höjdlägena. Därtill: det är kvinnan bakom allt. I detta fall pianisten Ilpha Kozhabekova, outtröttlig och robust med tio fingrar tävlande i ett maratonlopp genom operan.

Bellini hade i sin tid förträfflig hand med bel-canto-sångens behov och möjligheter, han kunde smida älskvärda eller känslomättade melodier och skapa dramatik för den mänskliga rösten. Men när de musikaliska idéerna nedskruvas till ett stackars solopianos uttrycksresurser är det lätt att lyssnaren börjar tvivla på den konstnärliga halten. Skönheten är flyktig där flosklerna tittar fram. Man får, som sagt, hålla till godo med nerprutade pretentioner."

Carlhåkan Larsén

© 2023 by Beyond the Frame. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • YouTube Social Ikon
  • Twitter Social Ikon
  • Instagram Social Ikon