top of page

Press

Recensioner och artiklar 2015 – La Gioconda

Sisuradio P2 (2015-08-28)

Leena ja Onerva tekevät oopperaa ihan kaikille

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6241747

Barometern (2015-08-11)

Klassisk opera med imponerande sång

http://www.barometern.se/om/la+gioconda/

"Att få närvara vid en klassisk operaföreställning är, om den har kvalitet, en skönupplevelse. Operafabrikens från Malmö besök på Kalmar slott innehöll detta år Ponchiellis opera La Gioconda. Tyngdpunkten denna gång låg i sången, som var vältrimmad efter ett flertal tidigare turnéföreställningar. Såval soloinsatserna som ensemblesång var imponerande. Handlingen var som så ofta förr i operor inte helt begriplig och framställningen på gammalitalienska ej förståelig. Det blev de olika 
dramatiska scenerna, som lämnade besked om spelet mellan kärlek och hat, glädje och sorg och människornas olika känslostämningar. Operafabriken har alltså tidigare besökt vårt slott och Gröna Salen. Man kände till denna sals storlek och kunde anpassa sin föreställning till den på ett utmärkt sätt. Sångarna och orkestern kommunicerade gott och vi hörde det mesta - trots att det var på gammalitalienska.
Så det blev en klassisk opera."


Lage Olsson

Kristianstadbladet – Ystads Allehanda – Trelleborgs Allehanda  (2015-08-11)

Vokal Upprättelse för La Gioconda

http://seenandheard-international.com/2015/08/grand-voices-in-chamber-size-la-gioconda/?doing_wp_cron=1439206326.4748089313507080078125

"Operafabrikens årliga sommaruppsättning håller traditionen vid liv och serverar förbisedda, men ack så efterlängtade, operor.
Italienaren Amilcare Ponchiellis "La Gioconda" har inte hört till standardrepertoaren men envist levt vidare, främst i Italien och USA.
Ändå har "La Gioconda" allt man kan begära av en "grand opera"; blodig melodramatisk handling. Kärlek, hat, ädelmod, självmord och fantastiska finaler, Starka känslor.
När Placido Domingo som 29-åring till sist också debuterade i sin hemstad Madrid blev han så rörd av sin egen sång i arian "Cielo e mar" (Himmel och hav) att han började gråta - på riktigt...
I sitt val av repertoar går Operafabriken under ledning av Leena Malkki utanför allfarvägarna. Något jämförbart har vi i våra trakter inte haft sedan Ystadoperans storhetstid 1979-1997. Efter Donizettis "Maria Stuarda" för två år sedan, och Mozarts "Titus Mildhet" ifjol, följer alltså ännu ett förbisett mästerverk, "La Gioconda".
Regissören Peter Bäckström har bearbetat det för turnébruk, förvandlat de fyra akterna till två men behållit alla de fina ariorna. 
Balettscenen har utgått. Musiken till är den mest kända i operan, "Timmarnas dans", som populärt konsertstycke och återanvänt i skilda sammanhang - i Sverige av Cornelis Vreeswijk i hans "Brevet från kolonien"
Plats och tid är Venedig under 1600-talet. Den snåriga handlingen är en lycklig och en olycklig kärlekshistoria med de sex solisterna, var och en med sitt röstfack.
Leena Malkki, sopran, gör själv titelrollen gatusångerskan La Gioconda.
Alten Ulrika Tenstam hennes blinda mor och baritonen Bengt Krantz skurken Barnaba. Den mexikanske tenoren Francisco Almanza gestaltar prinsen Enzo. Den skotsk-kanadensiske basen Michael MacKinnon och den danska mezzosopranen Ingeborg Börch är inkvisitorn i Venedig och hans fru.
Dramat i korthet: Enzo har övergivit La Gioconda för Laura. Barnaba är besatt av La Gioconda men hon hatar honom. Så går det som det går. Men det älskande paret klarar sig.


Alla i solistsextetten gör sina partier utmärkt.
Leena Malkki är lysande i den svårsjungna titelrollen. Francisco Almanza påminner med sin ljusa tenorstämma om en annan latinamerikan, Ramon Vargas. Ulrika Tenstam tecknar ett känsligt och stramt porträtt av La Giocondas mor och Bengt Krantz är som klippt och skuren för sin skurkroll. Sammantaget?
En stor vokal operaupplevelse.


Kjell A Johansson

Seen and Heard International  (2015-08-07)

Grand voices in chamber-size La Gioconda

http://www.kristianstadsbladet.se/kultur-noje/vokal-upprattelse-for-la-gioconda/

"La Gioconda is the only opera by Ponchielli that has survived until the present day. Based on a play by Victor Hugo and with a libretto by Tobia Gorrio, an anagram of Arrigo Boito, known as the librettist for Verdi’s Otello and Falstaff and also a composer in his own right – his Mefistofele is still played today. He seems to have been dissatisfied with the Gioconda libretto, which is unfair, since it is in fact very good and his verses inspired Ponchielli to a string of pearls of memorable arias: Enzo Grimaldo’s Cielo e mar, La Gioconda’s touching Suicidio!, La Cieca’s Voce di donna, Laura’s Stella del marinar and the dramatic arias for Barnaba and Alvise – meaty challenges for strong-voiced and expressive singing-actors. And these are only a few of the highlights; there are several duets and ensembles to savour and Ponchielli’s orchestra glows with enticing melodies and darkish colours.

This last aspect was toned down in OperaFabriken’s (The Opera Factory) recent production of the opera, which has been touring the southernmost part of Sweden since the beginning of July and will continue until mid-September. But they made a guest-appearance at the opera festival in Dala Floda in Central Sweden – a nice little trip of 700 kilometres and then the same distance back the next day! With an instrumental ensemble consisting of piano, clarinet, two violins and cello and a chorus of four voices, also doubling in comprimario roles, this is a chamber-size version of a grand opera – and it works surprisingly well. Since they play in small venues with limited space the format is out of necessity, sets and props are minimalized – In Dala Floda Church, dating back to early 15th century, a dozen foldable chairs that were moved about were the only accessories. This left a lot to the imagination of the audience, and of course to the expressivity of the cast. Being an opera that very few visitors knew and sung in Italian with no surtitles, a language maybe even fewer were fluent in but aided by a fairly detailed synopsis in the elegant programme, the listeners were kept spellbound throughout the performance – an ample demonstration of the power of the music to convey the emotions of the drama and the ability of good singers and actors to bridge over language barriers. Many facets of human behaviour are exposed: oppression, violence, deceit but also love, compassion and forgiveness. The music is not as subtle as late Verdi, but it is full-blooded and vital and in the end very human.

Strong, sometimes rather primitive emotions also requires grand voices and grand voices were at hand in this production. Caruso once said that all you need to get a good performance of Il trovatore is the four greatest voices in the world. For La Gioconda that isn’t enough, you need six great voices. Scotch-Canadian bass Michael MacKinnon’s snarling Alvise was a spine-chilling monster – evil personified. Bengt Krantz’ sonorous, nuanced and oily chief of police Barnaba, could also roar and rage so frighteningly that people in the first rows crouched. Mexican tenor Francisco Almanza as the hero Enzo Grimaldo sported a brilliant lirico-spinto voice that he intelligently never over-loaded – Cielo e mar was stylish and well nuanced. La Cieca, La Gioconda’s blind mother, is a dream role for a contralto and the experienced Ulrika Tenstam – I saw her almost 25 years ago as a magnificent Dalila – impressed greatly with her deep chest-voice. As Laura, Alvise’s wife but in love with Enzo, the young Ingeborg Børch poured out golden mezzo-tones. And La Gioconda herself? It’s a fiendishly complex role that encompasses all kinds of extreme emotions, and Leena Malkki, also producer of the production, had the vocal and expressive strength to create a three-dimensional character, equipped with a brilliant spinto voice that went straight to the heart.

Six grand voices and six great actors – and let us not forget the chorus and the musicians – adorned the music with a shimmer of gold and well deserved the standing ovations. The opera should also be included in the ovations – it should be seen much more frequently. Apart from a production in Södertälje some eight years ago it has not – according to a well-informed friend – been seen in Sweden since 1928."

Göran Forsling

Sydsvenskan (2015-07-05)

En sällsynt gäst i världens operarepertoar

 

http://www.sydsvenskan.se/2015-07-05/skanska-operan-har-kanselsprot-infor-detta-fenomen

"

"... Hur annorlunda Operafabrikens ”La Gioconda” av Amilcare Ponchielli! En sällsynt gäst i världens operarepertoar, sjungen på italienska. Styckets handling är ovanligt snårig, varför all attraktionskraft ligger i de elementära dramatiska situationerna. Regissören Peter Bäckström har valt den exklusiva vägen till verkets kärna. Sträng askes råder. Sångarna rör sig framför ett upphängt skynke. Kostymerna saknar alla eklatanta drag. All makt är överlåten åt Sången, stödd av den musikaliske ledaren, pianisten Olle Sjöbergs ensemble med tre stråkar och en klarinett. Ett maratonlopp genomfört med både kondition och precision. Sångargardet har internationell prägel: Leena Malkki, Bengt Krantz, Ingeborg Børch, Michael MacKinnon, Ulrica Tenstam, alla riktiga dramatiska kapaciteter inom den strikta ramen med arketypisk operagestik – ett drag av stilteater."

Carlhåkan Larsèn

Skånska Dagbladet (2015-07-02)

Opera om ondska, makt och medkänsla

"Som en Hollywoodproduktion. Så beskriver regissören föreställningen La Gioconda som sätts upp på olika platser i Sydsverige och Danmark i sommar av Operafabriken. Premiären spelas på fredag på Torup Slott.


– Den utspelar sig egentligen i ett historiskt Venedig, men det bryr vi oss inte så mycket om, men det är tiden för angiveri och inkvisition. Jag pekar ut La Cieca, den blinda kvinnan, säger Bengt Krantz (Barnaba) och Michael MacKinnon (Alvise Badoero) fyller i: – Han är den elakaste av de elaka. Ensemblen består av svenska såväl som av internationella solister från bland andra Malmö Opera och Det Kongelige Teater.
– Vi har en fantastisk kombination av röster och ett catchy ledmotiv, säger Leena Malkki, roducent och huvudrollsinnehavare. Föreställningen framförs på originalspråk. – Vi har Stefano Olcese som italiensk språkcoach. Med honom har vi verkligen ökat vårt italienska ordförråd, det är inte lätt italienska, säger Leena Malkki.
Operan, av Amilcare Ponichelli, är relativt okänd och det är inte många som vågar sätta upp den, berättar regissören Peter Bäckström.
– Det är en Hollywoodproduktion, en opera man inte kan sätta upp om man inte har en fantastisk ensemble. Vi kanske inte kan ha ett skepp i andra akten, men vi kan ha assionerade skådisar. För honom handlar regisserandet mycket om tydlighet. – Det är regissörens uppgift att vara tydlig, skapa ett eget universum på scen och att alltid utgå från musiken. Ulrika Tenstam (La Cieca) lägger till: – Det handlar om tydlighet, kontraster och ärlighet, då får man inre motivation, säger hon. – Något kommer till liv då, och det är förståelse, säger Peter Bäckström.
La Gioconda beskrivs som en grand opera som skildrar makt och ondska, godhet och kärlek, men framför allt medkänsla menar Peter Bäckström.
– Hur vill du leva ditt liv, med medkänsla eller hat? Det är ett pågående val man gör hela iden. Och medkänslan är även nyckelord utanför scenen. De sex solisterna vill ge människor n operaupplevelse som inte bara förpassas till ”de finare” salongerna.
– Vi har en chans att få spela för folk på en intim scen som på Torup Slott, där finns inte den naturliga distansen som finns på en vanlig operascen utan där är allt nära, säger Leena Malkki och Ingeborg Børch som spelar Laura håller med: – Vi brinner verkligen för opera och vill ge det till folk. Vi tror alla att opera kan göra folks liv bättre.


Matilda Arborelius

Tidskriften Opera (No.4 år 2015)

La Gioconda

"Operafabriken är en sydsvensk operagrupp med sopranen Leena Malkki som drivande kraft. I sommar har de framträtt på tio platser mellan Kalmar och Roskilde, och på programmet har stått ett så anspråksfullt verk som Amilcare Ponchiellis La Gioconda, en känd opera men inte spelad på någon stor svensk scen sedan slutet av 1800-talet.

Det är djärvt att ge sig i kast med ett så grand opera-artat verk med en orkester bestående av piano, klarinett, två violiner och cello och med en kör på sju personer. Dessutom med en scenografi bestående av några klappstolar och ett bord.

Friskt vågat och ett och annat vunnet. Det vill säga, det handlar om ett slags kammarversion, där man fått avstå från åtskilliga körinslag och även från det mest kända numret, Timmarnas dans, som inte skulle göra sig framförd av en liten kvintett och utan dansare. Annars är det märkligt hur snabbt jag kalibrerar in öronen till det begränsat orkestrala uttrycket, trots att jag vet hur det egentligen ska låta. Och sångarna får desto större möjlighet att visa upp sig. 

La Gioconda må ha en melodramatisk intrig, men den är formad av en mästare som Arrigo Boito – man känner igen mycket som han vidareutvecklade i Verdis Otello. Karaktärsteckningen är alls inte platt, många situationer mycket tacksamma och inte minst dramatiskt effektfulla. Och musiken är verkligen bra! Den bästa Verdiopera som inte Verdi själv skrev, men ändå självständig och inte bara en efterhärmning av mästaren. 

Producenten Leena Malkki sjunger själv det krävande titelpartiet som hon bemästrar imponerande med klara spintokvaliteter och stor spännvidd i sin sopran, som i mellanläget har tät, vacker klang. Mexikanen Francisco Almanza levererar en Enzo som kanske låter mer starkt än väl, medan Ingeborg Børch gör en fin insats som Laura, särskilt i ensemblerna. Bengt Krantz, med största rutin som operaskurk, får här lägga en av de värsta, Barnaba, till sin rollista, en förstudie till Jago. En annan mycket rutinerad sångare, Ulrika Tenstam, gör med sin märgfulla alt starkt avtryck som La Cieca, Giocondas blinda mor. Stefano Olcese som hedersmördaren Alvise, Lauras man, har en anmärkningsvärt välklingande bas.

Uppsättningens regissör, peter Bäckström, har inte varit alltför verksam. Alla sångare kör var och en med sina patetngester, något som en god regissör borde ha tvättat bort. Sedan sjungs det på italienska utan textmaskin och utan just någon scenografi alls, så kravet på scenisk uttrycksfullhet är stort. Tyvärr blir det ofta bara ett rent konsertant framförande, men sångarna är så starkt engagerade i sina partier, och det vokala är ändå tillräckligt bra för att mycket av styrkan i La Gioconda ska gå fram.


Lennart Bromander

bottom of page